Av Christofer Psilander

Nere vid vattnet i centrala Göteborg ligger den tio år gamla Göteborgsoperan. Byggnaden är stor och imponerade och den ligger för sig själv, ett faktum som säkert bidrar till det starka intryck den gör. Huset har fått en utformning som påminner om ett skepp och det gör att den passar bra in i miljön.
Operahusets östra fasad är av glas. När man är inne i foajén går tankarna nästan till de stora panoramafönster som ofta finns på stora kryssningsfartyg, och detta intryck förstärks av miljön utanför det enorma fönstret, hamnen med båtarna, barken Viking som det mest slående blickfånget.
Den rymliga, strama foajén består av ett långsmalt, krökt utrymme med dämpad belysning och enkel, men smakfull inredning. Små träbord med bänkar, stilrena i sin enkelhet, är placerade utmed glasfasaden. Den höga väggen mitt emot glasfasaden är utsmyckad med en donationstavla, där namnen på de 6000 privata och företagsdonatorerna finns. Längre in, på en avsats ovanför kassan, är foajén utsmyckad med några fristående doriska kolonner och dräkter i antik stil.
En timme innan föreställningen ska börja är det relativt lugnt. Vid kassan i foajéns yttre del köar folk för att komma över de kvarvarande, billiga biljetter som börjar säljas strax innan ridån går upp.
Ikväll är det musikal på programmet, Sound of Music.
-Det innebär nästan alltid att det blir slutsålt, berättar Camilla Alisander-Andersson, som sitter i kassan och säljer biljetter. Musikaler och komiska operor är det populäraste, och är det dessutom en så känd musikal som kvällens, då räknar hon med utsålt varje kväll.
Publiken börjar strömma till och passera biljettkontrollen in till foajéns inre del, där servering och garderob ligger belägen. Två unga herrar klädda i svarta kostymer tar emot biljetterna och visar besökarna rätt.
De flesta av besökarna är uppklädda inför begivenheten, det är gott om kavajer, kravatter, dräkter, glitter och päls i folkhavet, men en och annan jeans- och T-shirtklädd person förekommer också.
Birgitta Friberg hör till de välklädda besökarna. Hon berättar att hon är en van besökare på Göteborgsoperan. Hon drar ihop vänner och arbetskamrater till operakvällar, ofta går de 15-16 personer tillsammans, även om de ikväll bara är åtta.
Anton Dahlberg, 18 år, däremot, hör till dem som inte klätt upp sig. Han bär slitna jeans, tröja och en täckjacksväst. En frottékeps av märket Helly-Hansen pryder hans mörka hårburr.
-Jag funderade på att ta kavaj, faktiskt, men jag struntade i det. Man måste väl inte klä upp sig? frågar han oroligt.
Det är första gången han är på operan. De har rest hit med skolan från Växjö. Han ler, blottar en tandställning, och berättar att han inte vet så mycket om opera eller musikal, men ser fram emot besöket, det är något nytt och spännande för honom, och han vet heller inte mycket om kvällens föreställning.
-Sound of music? Nä, har jag inte hört talas om tidigare, avslutar Anton och går in i salongen utan att lämna jackan i garderoben.
Paola, 23, och Josefin, 18, är här med sina mödrar. De är förtjusta i operan, både som konstform och lokalen. De går då och då, mest på musikal och har bland annat sett Les Miserables och Kristina från Duvemåla tidigare.
-Det är festligt att komma hit, säger Paola. Och jag gillar det flärdfulla, att klä upp mig för att gå hit. Det skymtar också välklätt under både hennes och Josefins jackor.
I foajén kommer det att serveras förfriskningar under pausen, kaffe med tillbehör, eller ett glas vin eller öl. Försäljningen sker i det långskeppsformade caféet som ligger mitt i foajén. Beställningar tas upp redan nu så det kan vara serverat och klart när första akten är slut. Birgitta Friberg berättar att hon tycker att det hör till att ta ett glas vin i pausen.
-Det ska vara lite festligt här, fyller hennes man i. Lite fest och flärd.
Operan betraktas ofta som ”finkulturens” högborg. Är det så att opera är överklassens nöje i första hand?
-Absolut inte! I varje fall inte här på Göteborgsoperan.
Orden tillhör Kjell Ingebretsen, operachef och konstnärlig ledare. Han blir full av ord när frågan om vem operan vänder sig till kommer upp.
-Här i Göteborg har vi ett brett publiksegment, vi vänder oss till alla som bor i hela regionen. Vi har som målsättning att alla ska kunna gå hit och få det de vill ha. Och det har vi lyckats med. Genom att bredda oss och även visa musikaler har vi lyckats med ett gott handslag med vår publik och det finns heller ingen diskussion om Göteborgsoperans existens, varken hos politiker eller i media.
Kjell Ingebretsen är musiker i grunden, kom till Göteborgsoperan från Stockholmsoperan, där han var dirigent. Det händer att han dirigerar föreställningar även här i Göteborg. Han lever och andas musik, utstrålar ett starkt engagemang. Det märks att han vet vad han talar om.
-Det är viktigt att utveckla publiken. De måste både provoceras och strykas medhårs. Man måste alltid fråga sig ”vad är det publika i det här?”. Man ska vara både elitistisk och folklig, det är viktigt. Med tanke på att vi har utsålt på en majoritet av föreställningarna så anser jag att vi har lyckats bra. Hade vi haft utsålt på varenda föreställning så hade vi kanske varit lite för populistiska, så vi har hittat en fungerande balans. Göteborgarna är uppenbart nöjda med oss. Det finns en genuin upplevelselycka hos vår publik.
Inne i den enorma salongen sitter 1300 förväntansfulla människor. Ändå verkar lokalen mest bestå av tomrum. Luft är det viktigaste inslaget. Publiken sitter som om vore den smetad i ett tunt lager utmed golv och väggar. Akustiken är fantastisk, även längst bak, högst upp på tredje balkongen hör man varje ord kristallklart.
Visst verkar publiken lycklig. I pausen på föreställningen hörs många berömmande ord om det som visats på scenen, folk pratar om den välgjorda dekoren, den välljudande solosången, de sju barnen von Trapp som inte bara sjunger utan även avfyrar roliga repliker på charmig västsvensk dialekt.
Paus och publiken rör sig i lokalerna. I foajén arbetar Johan Wallén som foajévärd. Liksom majoriteten av publiken är han välklädd, svart kostym med ett diskret operasymbol på ena kavajslaget och det räcker för att det ska synas att han arbetar här, folk strömmar förbi och frågar om vägen till toaletten, hur lång pausen är, när slutar andra akten och så vidare.
-Det är fantastiskt att jobba här, säger han, och det syns på leendet att han verkligen menar det.
-Jag har jobbat här i 4½ år, fast bara som extraanställd. Jag är chalmerist egentligen. Det här är ett extraknäck som passar mig, jag är intresserad av opera och går mycket själv. Och det är kul att möta människor i den här miljön, människor som är förväntansfulla och glada.
Han berättar att han och en kollega kontrollerar biljetter innan föreställningen, sedan tillbringar de tiden fram till paus i foajén och ser till att det är ordning, att ingen kommer in och stör, och hjälper de som kommer ut från salongen och har problem. Ibland är det någon som kommer ut med en hostattack och vill ha ett glas vatten, men även sjukdomsfall förekommer. I sällsynta fall, som för ett par veckor sen, har det inneburit att ringa efter ambulans när en i publiken fick en hjärtinfarkt.
-Men det händer en del roliga och dråpliga saker också. Som en gång när det kom ett par med biljetter till Kristina från Duvemåla. Det var bara ett fel: deras biljetter var till föreställningen på Cirkus i Stockholm!
En annan detalj Johan uppskattar med sitt arbete är kontakten med kändisar han har fått. För ett par veckor sen var Kronprinsessan Victoria på en föreställning och då var det Johan som fick ta hand om henne och vara lite av hennes personliga värd under besöket berättar han, och det syns och hörs att det var en speciell upplevelse för honom.
Tiden går fort på operan. Den tre timmar långa föreställningen är över. Under Johans och hans kollegas övervakning lämnar publiken operan. Birgitta Friberg och hennes man går arm i arm mot utgången. Paola och Josefin samtalar med varandra och sina mödrar om kvällens föreställning.
Anton Dalberg, fortfarande iförd sin jacka och keps, pratar vilt i sin mobiltelefon med kompisen som kommit ifrån honom i folkhavet.