Nordisk familjebok

Bokförläggaren Christian Emanuel Gernandt är initiativtagaren till Nordisk familjebok. Namnet, som ter sig lite udda för att vara på en encyklopedi, torde vara inspirerat av den av Gernandt utgivna Svensk familj-journal. Hans drift att ge ut en nationen gagnande encyklopedi var ingalunda en affärsidé i förstone, utan ett företag i fosterlandets tjänst.

Till redaktör anställdes lektorn Nils Linder. Arbetet påbörjades i augusti 1874 med att man satte upp en lista på uppslagsord lämpliga för det kommande verket. En stor redaktion uppbands och arbetet med att skriva artiklar tog snart sin början. Redan i maj året efter kunde det första häftet distribueras till allmänheten.

Avsikten var att verket skulle komma att bestå av c:a 60 häften, det vill säga 6 band. Kostnaden för häftena utlovades bli 75 öre, och med detta skulle hela verket kosta 45 kronor. Uppslagsverket fick ett mycket gott mottagande och antalet abonnenter uppgick snart till över 6000, ett för svenska mått stort antal. 

Det stod snart klart att antalet band skulle kunna komma att öka. Redan under utgivningen av de första häftena påpekades det från flera håll att sex band inte skulle räcka till om ursprunglig hastighet genom alfabetet bibehölls. Även tidsplanen visade sig väldigt snart vara rent önsketänkande, och för att skynda på arbetet beslutade man att verket skulle ledas av tre redaktörer. När Nils Linder avgick 1880 fick han sålunda tre efterträdare. 

Familjeboken var en dyr affär för utgivaren, och 1883 drogs företaget med en kapitalförlust på nära 200 000 kronor, det mesta taget ur Gernandts personliga förmögenhet. 1885 stod konkursen och knackade på dörren, men med sitt fosterländskt främjande verk och dess popularitet i ryggen dristade sig Gernantd att söka statsbidrag hos Kungl. Ecklesiastikdepartementet (nuv. utbildningsdepartementet). I ansökan, där nyttan av ett dylikt verk påtalades å det varmaste, framkom att planen nu var att verket skulle omfatta 14 band och vara färdigutgivet c:a 1890. Ansökan bifölls, och arbetet för att avsluta verket i tid stramades upp. Ytterligare en redaktör anställdes, för att ensam handha artiklarna på den omfångskrävande bokstaven ‘S’. Icke desto mindre höll inte varken tids- eller omfångsplan, och när verket var färdigt i september 1894 bestod det av hela 18 band, och var därmed utan jämförelse det största uppslagsverk utgivet i Sverige. Abbonnentpriset för hela verket låg på c:a 135 kronor, inbindning icke inberäknat.

Nordisk familjeboks förstaupplaga såldes i c:a 6400 exemplar. Band 18 avslutas med 26 sidor rättelser, komplett medarbetarlista, samt 12 sidor slutord av Rosén och Westrin rörande verkets tillkomst. 

Mellan 1895 och 1899 gavs ett supplement i två band ut, och verket består sålunda av 20 band. 

Redan från början stod det klart att den nya upplagan skulle bli än mer omfångsrik än den första. Artiklarna omarbetades och förlängdes, fler uppslagsord tillkom och en satsning på att göra verket rikt illustrerat gjorde sitt för att öka omfånget. 

Beträffande illustrationerna införde man mängder av porträtt i spalterna, en hel del kartor samt framför allt de färglagda planscherna från Bibliographiches Institut i Leipzig, utgivare av Meyers Konversationslexikon. Dessa planscher hade tidigare förekommit i Meyers femteupplaga från 1897, och bidragit till detta verks berömdhet. Kring 1917 frångick man de tyska planscherna och producerade egna i liknande stil. 

Verket blev snabbt populärt, och redan i oktober 1904 kunde man räkna över 10 000 abonnenter, en siffra som stigit till 23 000 tio år senare och som stannade på 42 500 exemplar när verket var klart 1926. 

Verket såldes dels obundet i häften, dessutom i två olika halvfranska bindningar, en i tjockt skinn med blindtryck, en i rött skinn med guldtryck på ryggarna. Dessa båda bindningar hade varsin variant av den så karakteristiska ugglan på ryggarna. Det utgavs dessutom en bibliofilupplaga på tjockare papper och med tjockare pärmar. Denna är extremt sällsynt. Det står på ett försättsblad i denna att den tryckts i 200 numrerade exemplar, men detta är nog att betrakta som ett maximumtal. Det är troligt att det verkliga antalet bibliofilutgåvor stannade på ett lägre antal.

uggleinbindningen.